Ensamhet kan ibland kännas som en smitta som till varje pris måste hållas hemlig. Jag kan vakna på morgonen och känna hur den försöker röra sig inne i mig. Den får allt annat där inne att kännas tungt och stelt och det blir otroligt svårt att ta mig ur sängen. Det är stunder av hopplöshet färgade av en slags nostalgi; en längtan tillbaka till något förgånget ögonblick av lycka. Ensamheten rör sig inuti mig och den säger till mig att det aldrig kommer att bli bra igen, att loppet är kört. Jag gjorde fel val när tillfälle gavs och nu har jag sumpat mina chanser. Den där kvinnan som låg intill mig förra året och som höll mig varm, henne har jag kastat bort av en eller annan anledning som inte längre vill göra sig påmind, och nu får jag stå mitt kast. Kärleken låter sig inte väljas bort hur många gånger som helst. Tvärt om är den tämligen långsint och lättkränkt. Dessutom är den oersättlig de där dagarna då jag med stor möda måste hasa mig ur sängen med en känsla av spela vidare på en nitlott jag redan lämnat in.
Att berätta för någon om ensamheten utan att få det att låta som ett skämt är svårt av flera anledningar. Dels skammen såklart. Ensamhet är ett tecken på misslyckande. Men framför allt är det möjligheten att bli bemött med en värme jag inte vill ha som är frånstötande. Jag har ett behov av att få prata om min ensamhet, men det är inte nödvändigtvis så att jag vill fylla den med sällskapet av den jag talar till. Den personen blir ofta en som ropar "Men jag finns ju här!" och det gör bara ensamheten så mycket tyngre, eftersom jag inte kan slita mig ur min längtan efter en tillfredställelse jag redan upplevt. Jag vill inte ha nytt sällskap, jag vill ha gammalt sällskap. Jag vill ha det förflutna. Jag ser ofta kvinnor passera mig på stan, och ofta har de en slags lockelse över sig. Men det är svårt att säga om lockelsen är mycket mer än en reminiscens av det som redan varit. Dessutom är det av någon anledning svårt att närma mig dem. Jag får ständigt känslan av att jag måste ljuga för att nå fram till en annan människas värme. Jag längtar efter en kropp och en blick, men kan bara få vad jag önskar genom att fråga en själ om lov. Jag känner mig på ett opassande sätt ointresserad av själar. Allt det prat som ligger mellan mig och en människa som sover intill mig i sängen är outhärdligt tråkigt för mig att fantisera om. Och tanken på vad den trisessen möjligen kan innebära får mig så gott som alltid att avstå. Jag vill inte lura till mig en kropp genom falsk intresse för den själ som bor inuti den.
När jag har de här tankarna händer det att jag häpnar inför fantasin om hur det skulle kunna vara. Hur öppen kärleken skulle kunna vara för alla. Hur lätt och ledig den skulle kunna vara, i en parallell verklighet. Det skulle kunna finnas tempel vigda åt kärleken öppna för alla som drabbats av ensamhet. Men det finns det inte. Det finns horhus och klubbar, porrklubbar och krogar, men inget ställe där kärleken skänks bort. Det är fasansfullt hur svårt det är att överbrygga ensamheten i verkligheten, och hur lätt det är att göra det i fantasin. Lättheten i fantasin läcker över till det verkliga och skänker den en ton av personligt misslyckande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar