Pansar

Detta är ett försök att beskriva "perioden" jag är inne i just nu. Jag fann just orden medan jag steg upp ur sängen, och nu vill jag skriva ner dem. De lyder såhär: Jag är fast inne i mig själv, i ett inre kaos som jag inte kan sätta ord på. Det är en ordlöshet som gränsar till känslolöshet. Mellan mig och min inre oro ligger ett tjockt pansar som jag är oförmögen (och kanske också delvis ovillig) att penetrera. Jag går runt och jagar känslor, men känner sällan någonting annat än en fadd tomhet. De få känslor jag möter drar med sig minnen upp till ytan och ger ifrån sig en nostalgisk klibbighet. Bilder av saker som skett för år sedan och som jag då mest kände rädsla inför, stiger upp inom mig och talar om för mig att jag faktiskt levde då. Så som jag antagligen också lever även nu, medan jag dock är oförmögen att verkligen vara. Jag vill leva, snälla Någon låt mig leva.